olika människor utsätts för olika sorters press, vissa blir pressade av andra att uppnå något, vissa pressar sig själva... jag tillhör den sistnämda gruppen. Jag kan hålla med om att ha ett press från till exempel en familjmedlem om att man ska göra något man inte vill kan vara extremt jobbigt, men det kan vara minst lika jobbigt att sätta en ständig press på sig själv. Jag blir sällan nöjd med mina prestationer, jag tänker hela tiden att jag hade kunnat göra det bättre, om jag bara hade gjort si och så... jag vet att mina föräldrar är stolta över att jag går min egna väg och följer mina drömmar, även om de ibland inte tycker att jag har de mest normala drömmarna, men de stöttar mig i vad jag än gör. Det jag nu väntar på är stödet från mig själv, jag vet ju att det är min dröm jag följer, men jag ifrågasätter mig själv konstant, jag pressar mig till att prestera bättre hela tiden, visst är det en bra egenskap, men jag sätter mig själv på gränsen till blackout hela tiden... pressen blir för stor och jag presterar istället sämre..

jag tror att detta är en bidragande faktor till att jag är en så kallad "skjuta uppare", att jag alltså skjuter upp saker till sista sekunden... jag är rädd för att ännu en gång gå in i väggen... trots att jag vet att jag går in i väggen för mina egna krav på mig själv fortsätter jag att ställa höga krav på mig själv, presterar jag inte som jag hade velat blir jag ordentligt frustrerad..  känslan av att aldrig vara riktigt nöjd kan vara riktigt påfrestande, och det är inte många man kan prata med som förstår, de flesta säger bara "men du klarade det ju, varför måste du sätta så stor press på dig själv?" , tror de att jag tycker att det är skoj och gör det helt medvetet? knappast!!

jag är även en såpass social människa att jag vill hinna träffa mina kompisar så ofta som möjligt, gå ut o träffa nya människor och bara vara allmänt social... detta är svårt att kombinera eftersom att jag måste lägga relativt mycket tid på mina studier och mina kompisar bor minst 40 min ifrån mig... dessutom sätter ekonomiska problem press på mig, en student lever ju inte direkt ett lyxliv med oändliga resurser... att man sedan ska ta hand om sitt hem, sina vänner, sin familj, sina lösa kontakter,kärleken, SIG SJÄLV sätter ännu större press, tiden,tiden,tiden, hur ska allt hinnas med? PRIORITERINGAR? ska bara komma på vad jag vill prioritera? hmm...

i mitt liv har min familj alltid varit det viktigaste, min mamma har alltid varit min bästa vän, och kommer alltid att vara, men när jag verkligen känner att jag håller på att bli nere, är det oftast problem i familjen som har gjort att jag mår dåligt.. lite värre är det väl att vi har en historia av problem i familjen, alltså uppstår det relativt ofta problem inom familjen, iofs är mina föräldrar separerade, men ändå känner jag mig splittrad... är jag en mammagris eller en pappagris? familjen är min grund, och jag vet att de alltid backar upp mig, men det är ändå familjen som gör att jag hamnar i trubbel, ingen skulle någonsin få såra någon i min familj och ingen har någonsin någon som helst rätt att dömma min familj!

det är kanske bara för att jag har gått igenom mycket med min familj som gör att jag är känslig när det kommer till min familj, jag skulle försvara dem in i döden!

jahaja, så var 2008 över... vilket år egentligen, men varför blicka bakåt när man kan tänka i nuet, eller på framtiden...vad kommer vara speciellt med 2009? vad kommer du koppla ihop år 2009 med när du blir äldre? jag tror faktiskt att 2009 kommer bli ett bra år för min del.. jag ska ta bättre hand om mig själv, och om jag har lärt mig något under år 2008 så är det att man ska sätta sig själv först, för i slutet är det ändå bara en själv man har..

ha inte höga förväntningar på någon, då slipper du besvikelse, och kanske istället blir positivt överraskad!

känner inte att jag är riktigt laddad för att skriva idag... e inte på topp efter gårdagen;) menmen, jag återkommer säkert!

gott nytt 2009!