Lästen en artikel på aftonbladet.se imorse om första kärleken, den med all passion och ungdomskänslorna. I artikeln stog det att man inte kommer få ett lyckligt förhållande om man inte kommer över sin första kärlek. Grejen är ju den att den första kärleken alltid kommer vara något speciellt som man aldrig vill glömma, men man kanske borde sluta jämföra sina relationer idag med hur de var första gången? Klart att första kärleken ska vara ett fint minne, men jag tror tyvärr att den sortens naiva känslor kan komma tillbaka, när man faller helt och hållet och bara låter sig kastas med överallt, allt för kärleken. I äldre ålder handlar det självklart fortfarande om att falla helt och hållet, men man ser mer rationellt på saker, det handlar inte om att bara hitta vilken partner som helst, den måste passa in i ens nuvarande liv, måste funka med vänner, familj, acceptera drömmar och mål osv. Man hade inte lika mycket att ta hänsyn till i ungdomsåren, man kunde kastas med överallt utan några som helst bekymmer. Nu ska man grubbla, göra plus/minuslistor, ta pauser, analysera, tänka efter, diskutera med vänner osv, valen gör man aldrig helt opåverkat.

skulle gärna vilja göra som får några år sen, bara slänga mig in i ett förhållande där fjärilarna var överallt, man svävade på dessa rosa moln... men jag har insett att så kommer det aldrig bli igen... vi har för mkt att grubbla på, för mycket som måste passa in, för många som måste acceptera osv..

eller är det kanske bara jag?

varför hänger man kvar i en relation som är självdestruktivt? inte heller nu handlar det bara om en partner, men det är kanske det de flesta kan relatera till. Jag har inlett 2009 med att sätta mig själv i första rummet och ta mig ur relationer som gör att jag mår dåligt. Tyvärr är den relation som skadar mig mest extremt svår att ta sig ur eftersom att det handlar om blodsband. Jag kan inte ta mig ur helt... han kommer ju alltid vara min pappa och jag kommer aldrig sluta ha kontakt med honom, men jag kan välja i vilken grad,,, jag har tagit ett steg tillbaka för att skydda mig själv och har insett att jag var tvungen att göra det, hade jag inte gjort det hade jag gått sönder. Grejen är att man inte behöver ha självdestruktiva relationer, man kan välja vilken sorts relation man kan ha till människor, man har ju alltid en människa i sin omgivning för att de ska fylla en funktion, man behöver inte dela med sig om sitt privatliv till varje människa man känner, välj ut de som förtjänar det och som du vet att du kan lita på.

vi alla har antagligen någon gång på något sätt varit i en destruktiv relation, kanske var den inte destruktiv från början, men till slut kom det inget bra ur den. man måste alltid tänka efter varför relationen är destruktiv, det är ju alltid två parter i en relation, alltid två synsätt på problem och hur de ska lösas. När något irriterar mig hos en annan människa säger jag det direkt, kan uppstå tjafs, men då vet jag i alla fall att jag har sagt vad jag tycker, jag kan ju inte gå omkring o vara arg på en person utan att den vet varför.. det är det minsta man kan göra.. fixar inte personen problemen den har kanske man ska tänka över vilken sorts relation man vill ha till människan.. är det värt att släppa in den på livet eller kommer man bara bli sårad, har lärt mig att vissa människor måste man hålla en viss distans till.

Relationer som förstör dig är aldrig bra, nu menar jag inte att man måste avsluta alla dessa relationer, de går att förändra.. man kan bestämma hur mycket inflytande människan ska ha i ditt liv.

HAUDI

behöver vi alla en sorts räddare? behöver kanske inte alltid vara en partner, det kan vara en vän, kanske till och med ett djur. Man har ju oftast en partner för ett skäl, sorgligt nog kanske, man letar efter någon som kanske kan hjälpa en bära en tyngd, för att man tror att man inte klarar det själv. Fick ett fint sms av min bästa vän häromdagen en mening var "jag finns alltid vid din sida även om den här kampen är din att klara, men kom ihåg att jag finns där att luta dig mot"

jag tror det var det bästa hon kunde skriva till mig, jag vill inte att någon ska ta över mina tyngder, speciellt inte de som tär på mig just nu, de tillhör mig, och jag ska lära mig något utav dem.

 För några månader sen var jag verkligen ute efter att hitta en man att luta mig mot, men allteftersom att sorgen har staplats upp på mig har jag insett att nu är inte en bra tidpunkt att dra in någon mer i mitt liv och mina problem. Jag kan just nu inte hantera mer än det jag har. det räcker gott och väl.  Sen tycker jag att man ska gå in i ett förhållande med rätt grunder, hade jag skaffat mig en pojkvän för några månader sen så hade det bara varit ur skälet att ha någon att luta mig mot, men när jag tänker efter har jag många månniskor i min omgivning redan som jag kan luta mig mot, och som jag hellre lutar mig mot eftersom att jag vet att de kommer stanna med mig genom vått och torrt. leta inte efter en kille för att du vill ha bekräftelse eller för att du behöver något tilfälligt att kuta dig mot, om du tänker efter har du säkert massor av människor omkring dig som kan ge dig bekräftelse och stöd!

hur kommer det sig att man alltid vill ha det man inte kan få? blir man aldrig nöjd? jag kan bara referera till mig själv och personer i min omgivning, men det jag upplevt är att man alltid säker efter det som man inte riktigt kan få. Klart att man ska ha viljan att nå sina mål, men även om man vet att det är fullständigt kört så fortsätter man drömma om det. Kanske är det dessa ouppnåeliga drömmar som håller vår vilja igång, en lite mindre begåvad människa sa en gång till mig: "sikta mot stjärnorna så kanske du i alla fall hamnar i trädtopparna", det var nog det mest smarta som nånsin kommit ur hennes käft. Jag gillar verkligen den tanken, självklart inte om man tolkar det som att man inte kan nå sina drömmar, men att man ska sikta så högt som möjligt för att i alla fall komma en bit på vägen. Drömmar är mkt av det som är min drivkraft, tilsammans med hämnd mot människor som inte trott mer om mig.

Är det jakten vi alla gillar? man vill väl inte ha något som man kan få hur lätt som helst, om man tänker på när man dejtar, träffar man en kille som verkligen är hur lättfångad som helst och man vet att denna människan inte kommer vara ngt krångligt att ta sig in på, är det inte längre intressant, inte för mig i alla fall. Jag vill ha lite jakt, som gör att jag blir lite tveksam och halvt galen, inte riktigt vet var jag har killen... lite mystik över det hela. Jakten på det man inte riktigt kan få är i alla fall en del av det som driver mig framåt

keep your hope up!

är man nånsin berättigad till att hata någon, finns en bra dikt om hat:

"Any Kiddie in school can love like a fool, but hating, my boy, is an art"

- Ogden Nash

tycker denna dikt stämmer mycket bra, det är lätt att vräka ur sig att man hatar någon? men gör man verkligen detta? jag har aldrig HATAT en person i min omgivning, starkt ogillat, men inte hatat. Jag har varit i situationer då jag känner hat, men känslan håller inte i sig länge. när jag har känt denna känsla mår jag riktigt dålig, den drar verkligen ner mig. det är ingen trevlig känsla att känna! jag brukar rätta folk när de säger att de hatar någon, fråga dem om de verkligen vet hur det är att hata någon, de brukar bli ganska fundersamma. det är hårda ord att vräka ur sig, ord som man ska vara försiktig med. det är samma sak som att säga att man älskar någon, det ska inte heller komma ur käften i tid och otid, det ör ord som ska yttras när man verkligen menar dem och de ska ha djup i sig, ord som aldrig bör missbrukas!!

dont be a hater!!!

förresten, tack för biotipset fairy, verkar vara en bra film!:D

det finns många som säger att de lätt kan läsa en människa, men kan man verkligen läsa en människa så snabbt? även i en människa som man tror kan läsa lätt kan de mest mystiska sakerna ligga. Jag tror inte att en människa kan vara så lättläst, att den kommer följa alla de mönster som man föreställt sig att den ska göra. Man ska aldrig ta förgivet att man kan en människa utan och innan, det är då de fula överraskningarna kommer fram..

Frågan är om man någonsin fullt ut lär känna en människa? man kan inte veta hur en människa ska reagera i en viss situation, man kan la inte veta allt om en person? kanske är jag så skeptisk till det här för att jag aldrig någongsin vill att en människa ska läsa rätt igenom mig eller kunna allt om mig. Jag vill också att det alltid ska finnas något mystiskt med människor jag träffar.

Jag har en gång träffat en människa som har läst rätt igenom mig, jag blev rädd och allt som han sa om mig som stämde förnekade jag. Tills en dag då jag erkände och berättade grunderna, då svarade han "det vet jag väl".. till en början tyckte jag att det var jobbigt, men insåg snart att det då istället kanske blir lättare för mig att öppna upp mig. Han sa grejer som att "det är något som har gjort att du har fått en komplicerad uppväxt, som har gjort dig stark men samtidigt svag" jag var tyst i en stund, men svarade sen med ett tyst mmm... då sa han bara, du kan berätta om det när du vill göra det. då blev det plötsligt mycket lättare för mig att öppna upp mig. Klart att man kan generalisera fram saker "du är sån här för att det här eftersom bla bla bla", men denna person satte verkligen fingret på precis det jag  var, utan att han visste minsta lilla om min situation. Det var väldigt intressant kan jag tycka, man kanske lär sig genom erfarenheter att bli en människokännare. det kanske måste finnas inom människan, för att senare växa fram, för alla människor slutar ju inte som människokännare...

någon som har tips på en bra biofilm som går just nu förresten? längesen jag var på bio... känns dags nu igen:D ge mig tips, tips tips!!