hur kommer det sig att man alltid vill ha det man inte kan få? blir man aldrig nöjd? jag kan bara referera till mig själv och personer i min omgivning, men det jag upplevt är att man alltid säker efter det som man inte riktigt kan få. Klart att man ska ha viljan att nå sina mål, men även om man vet att det är fullständigt kört så fortsätter man drömma om det. Kanske är det dessa ouppnåeliga drömmar som håller vår vilja igång, en lite mindre begåvad människa sa en gång till mig: "sikta mot stjärnorna så kanske du i alla fall hamnar i trädtopparna", det var nog det mest smarta som nånsin kommit ur hennes käft. Jag gillar verkligen den tanken, självklart inte om man tolkar det som att man inte kan nå sina drömmar, men att man ska sikta så högt som möjligt för att i alla fall komma en bit på vägen. Drömmar är mkt av det som är min drivkraft, tilsammans med hämnd mot människor som inte trott mer om mig.

Är det jakten vi alla gillar? man vill väl inte ha något som man kan få hur lätt som helst, om man tänker på när man dejtar, träffar man en kille som verkligen är hur lättfångad som helst och man vet att denna människan inte kommer vara ngt krångligt att ta sig in på, är det inte längre intressant, inte för mig i alla fall. Jag vill ha lite jakt, som gör att jag blir lite tveksam och halvt galen, inte riktigt vet var jag har killen... lite mystik över det hela. Jakten på det man inte riktigt kan få är i alla fall en del av det som driver mig framåt

keep your hope up!