Lästen en artikel på aftonbladet.se imorse om första kärleken, den med all passion och ungdomskänslorna. I artikeln stog det att man inte kommer få ett lyckligt förhållande om man inte kommer över sin första kärlek. Grejen är ju den att den första kärleken alltid kommer vara något speciellt som man aldrig vill glömma, men man kanske borde sluta jämföra sina relationer idag med hur de var första gången? Klart att första kärleken ska vara ett fint minne, men jag tror tyvärr att den sortens naiva känslor kan komma tillbaka, när man faller helt och hållet och bara låter sig kastas med överallt, allt för kärleken. I äldre ålder handlar det självklart fortfarande om att falla helt och hållet, men man ser mer rationellt på saker, det handlar inte om att bara hitta vilken partner som helst, den måste passa in i ens nuvarande liv, måste funka med vänner, familj, acceptera drömmar och mål osv. Man hade inte lika mycket att ta hänsyn till i ungdomsåren, man kunde kastas med överallt utan några som helst bekymmer. Nu ska man grubbla, göra plus/minuslistor, ta pauser, analysera, tänka efter, diskutera med vänner osv, valen gör man aldrig helt opåverkat.

skulle gärna vilja göra som får några år sen, bara slänga mig in i ett förhållande där fjärilarna var överallt, man svävade på dessa rosa moln... men jag har insett att så kommer det aldrig bli igen... vi har för mkt att grubbla på, för mycket som måste passa in, för många som måste acceptera osv..

eller är det kanske bara jag?