jag har nog alltid varit känd som den negativa i mina kretsar, i vissa stunder kanske till och med bitter. Men är inte det en naturlig del av att leva i denna värld? man tror att allt går bra, sen går allt åt helvete, och det handlar ofta om saker man inte kan påverka själv.. självklart kan man själv påverka hur man ser på världen och hur man själv mår, till en viss gräns, men vissa saker händer som man verkligen inte kan styra över. Klart att man kan rycka upp sig själv och göra det bästa av situationen, men det är inte alltid lätt att se ljuset i slutet av tunneln. Frågan är om jag egentligen är den negativa av mina vänner, eller om det bara är jag som säger det helt öppet utan hämningar, sätter fingret på saker som de andra egentligen inte tänkt på? Har inte vi alla en liten pessimist inom oss? Är det en ful sida av oss som inte ska visas upp? Ska man vara glad och positiv hela tiden? Det kommer ju sluta att man har ett stort bagage med sorger och ilska som bara kommer släppas löst okontrollerbart... jag tror på att man ska släppa ut sina känslor då och då, på ett eller annat sätt. Alla har ju sina egna metoder att visa känslor på och att släppa ut sina aggressioner på. Behöver inte handla om väld, för mig kan det ibland räcka med att titta på lite sport och skrika av mig lite, så släpper lite av trycket. Det gäller att lära känna sig själv, så man hur man ska hantera känslor, att hålla inne dem har jag aldrig tyckt vara en bra lösning, sen ska man veta vilka man kan visa sina riktiga känslor för... det är där det är viktigt att vara en god människokännare, det kanske tar ett antal besvikelser innan man lär sig se vilka som menar gott och vilka som bara umgås med dig ur ett speciellt syfte.

Jag kommer nog aldrig förneka att jag är en pessimist, och jag kommer nog aldrig sluta vara det heller, det sista jag kommer göra är att gå med ett påklistrat leende bara för att jag vill uppfattas som den positiva och glada, för vem säger att jag inte kan vara lycklig OCH pessimist?