Rikard

12 februari 2009 02:00

Vad finns det för skäl till att det bara ska finnas en som är rätt?
Blir man mer avtrubbad efterhand av stora kärlekar?
Om det finns flera rätta, kan man älska flera av dem samtidigt?
Vad är kärlek om det inte går att bevisa?

Puss

Rikard

13 februari 2009 18:01

Kärlek är inte lätt. Väldigt få saker som är mödan värda är lätta.
Jag dömer inte människor i slutna förhållanden, men jag har varit tvungen att jobba för att ta mig ur viljan att bara älska en person åt gången.
Det jag kom fram till var att jag ville ha slutna förhållanden för enkelhetens skull, för att det skulle bespara mig mycket lidande.
Att man bara skulle ha ögon för en person låter mer som en förälskelse än kärlek i mina öron.
Och kan man tala om att känna tillräckligt för flera samtidigt? Vi har inte en känslokvot inbyggda i oss, vi kan känna nästan hur mycket som helst.

Vilken inverkan tror du att din omgivning haft på din syn på monogamitet?

Rikard

14 februari 2009 22:10

Jag kan inte svara för allmänheten. Det jag kommit fram till i mig själv är att kärlek som du säger faktiskt är en vilja att göra allt, helhjärtat, men för någon. Någon. Inte en åt gången. Men de två kan vara lätta att blanda ihop.

Jag säger inte att den typen av delad kärlek passar alla (vi har olika självkänsla, preferenser och praktiskt tänkande), men jag vet att jag aldrig träffat någon som gjort en riktig ansträngning att testa. Känna efter på riktigt genom att uppleva det, försöka ändra sitt tänkande. Som ändå uttrycker sig självsäkert och föraktar min ståndpunkt.

Frågan gällde inte hur du har påverkat andra i den här frågan, utan hur du tror de har påverkat dig.

Rikard

15 februari 2009 17:04

Frågan är om man känner sig själv och sin omgivning så väl som man intalar sig. Det finns mycket att bli chockad över.

Måste verkligen ett seriöst förhållande innbära en potentiell framtid tillsammans? Vad händer i så fall med nuet, definieras vårt umgänge utifrån vad det KAN bli? Vi människor har en tendens att hålla lite hårdare på vårt innersta än vad vi borde. Man ska absolut inte strö det omkring sig, men det finns väl definitivt fler än en människa som man kan älska tillräckligt.

Jag vet inte vad som fick din pappa att ändra sig, jag har ingen rätt att spekulera. Jag är bara glad att höra att han är lycklig.

Du och han har befunnit sig i livsskeden som jag har en bit kvar till. När jag diskuterar sånt här brukar det vara med någorlunda jämnåriga. Att jag vänder mig emot äldre ibland beror mest på att de med sin syn på saken indoktrinerar yngre till att leka gifta när de längt ifrån är gjorda för varandra. De planerar sin framtid istället för att inse att vägen har ett slut och uppskatta nuet.

Morgonflummiga hälsningar

Rikard

15 februari 2009 22:27

Vi verkar ju hyfsat överens, men jag är lite förvånad över din inställning till vikten av en framtid.

Ska vi lägga oss ner och ge upp allt, bara för att vi vet att vi ska dö?

Din vän

16 februari 2009 16:48

Härligt med en internetdiskussion som inte blir hetsig emellanåt.

Hoppas jag har gett dig ett par tankeställare, du har gett mig några.

På återspråkande!