tittar på Dr. Phil nu, brukar vanligtvis inte titta på detta, men idag handlar det om självmord, vilket är en fråga som verkligen berör mig.

För några år sen såg jag ganska annorlunda på självmord, jag såg det som en jävligt feg utväg på sina problem, idag har jag ändrat lite på min åsikt, jag tycker fortfarande att det är jävligt själviskt, men jag tycker inte längre att det är fegt, jag kan själv erkänna att jag hade inte vågat ta livet av mig. Nu tycker inte jag att det är ett smart sätt att visa sig vara modig på, utan att inte vara rädd för döden är något som kräver mycket kraft. Folk som tar självmord intalar ofta sig själva att de inte kan finna någon sorts inre lycka och tror att ingen kommer sakna personen. Detta är så fel, jag har varit med om att en människa i min närhet har tagit livet av sig, det spelar ingen roll hur nära personen var en, hur mycket bra man hade gjort för denna människa osv, man kommer alltid känna en sorts skuld. Man undrar konstant vad man hade kunnat göra, hur man hade kunnat visa att man kommer sakna den, men det är inte lätt att veta när det inte finns några tecken på att de har dessa tankar.

Att lämna kvar ens nära genom att ta sitt eget liv tycker jag är jävligt själviskt, tänker de efter lite, säker någon sorts hjälp, kommer de inse att de har folk runt omkiring sig som älskar dem och aldrig vill att de ska lämna denna jord. Det kan vara svårt ibland, men det finns där, oavsett vad man har intalat sig själv, det gäller att öppna ögonen och se kärleken som omger dig.

Tänk på smärtan du ger personerna som står kvar, den är antagligen inte lättare än den smärtan du bär omkring på!

Jag har haft diskussioner med en person i min omgivning som hade bestämt datum för när han skulle ta livet av sig, denna kille hade verkligen gått igenom mycket, och trodde att han aldrig skulle finna inre lycka igen. Men han kan inte finna denna inre lycka om han tror att döden kommer göra det bättre. Han måste jobba på att finna inre lycka igen, inte se döden som en utväg, livet är inte enkelt, döden gör inte det enklare heller. När jag hade dessa diskussioner med denna person blev jag till slut förbannad och smällde till honom på käften, jag ville bara att han skulle inse att det finns folk som inte vill att han ska göra det, det finns folk som vill hjälpa honom finna lycka, det handlar bara om att han måste vilja ta emot hjälpen. Att jag smällde till honom på käften handlar antagligen om att jag inte kan säga de orden till honom, jag har aldrig varit ett proffs på att visa känslor, men jag tror att han förstod vad det var jag ville visa... nu är det bara tiden som får utvisa hur mycket han tog till sig

hang in there!