Träffade en kvinna häromdagen, hon var i 50-årsåldern, och hon skulle berätta lite om sitt liv för mig. Hon berättade då lite av sin livshistoria, berättade mycket om sin svåra uppväxt, kantad av mobbing osv. Hon berättade lite senare att hon inte hade några barn, okej tänkte jag, hon är väl ändå inte den enda som valt att inte skaffa barn, eller som inte kan få. Senare på kvällen berättade hon även att hon hade levt ensam nästan hela sitt liv. Alltså att hon inte träffat en passande partner.

Först tyckte jag synd om henne, jag menar inte tycka synd i den meningen att jag tyckte det var sorgligt, utan att jag vet själv att jag vill ha någon att dela livet med. Jag kom efter ett tag på mig själv och tänkte: "varför i helvete tycker jag synd om henne?" hon sa ju aldrig att hon inte trivdes, hon sa ju aldrig att hon ville ha någon att dela livet med! Varför tar man för givet att livet väl blir livet först när man har slått sig ner med en partner? alla strävar inte efter att gifta sig och skaffa barn, vad är det som säger att hon inte är nöjd med sitt liv? Jo, antagligen är det människor som tänker som jag, som tycker synd om henne, som inte fattar att ibland räcker det att vara i sitt egna sällskap. Att se människor som inte lever som de flesta betyder inte att de är mindre lyckliga, de har hittat sitt sätt att trivas med sitt liv och att leva det liv de vill!!

igår kom jag att tänka på ordet tillit, kom fram till att det är ett palindrom, alltså kan man stava det baklänges och det kommer ändå bli tillit. Jag ser det som ett tecken (iofs ser jag mycket som ett tecken, men ändå) för att tillit måste vara ömsesidig, den måste komma från båda håll. Om man är i en djup relation så krävs det att man har tillit för varandra, annars kan man lika gärna vara löst bekanta. Och om man vill ha tillit från en annan människa måste man ge tillit till den. Du kan inte sitta där o bara förvänta dig att en reltation utvecklas utan att du bidrar till utvecklingen.

Du kan inte heller vänta sig att någon öppnar upp sig för dig om du sitter där som en mussla som vägrar öppna sig, du måste ge tecken på att du också kan öppna upp dig. Sätt dig själv i sitsen, du har en ganska bra vän, du känner att det finns något som du vill dela med dig till den här vännen, men du kan inte göra det, den här personen har ju aldrig berättat något om sig själv. En relation börjas alltid med små steg, man ska inte berätta det allra innersta direkt, det kommer automatiskt när tilliten finns på plats, då känns det inte lägre jobbigt att berätta något personligt, utan en del av relationen bara.

avslutar med ett skönt citat

"det finns inget argare än en hånad kvinna"

tänkvärt...