jag har nyss gått igenom den sista episoden med min så kallade pappa, vi två funkar verkligen inte ihop, jag har aldrig tyckt om människor som bråkar med sina föräldrar och skriker förnedrande grejer till dem, men det går bara inte att undvika i dessa situationer, det finns ingen människa som har sårat mig så mycket som han har gjort, jag har gett honom jävligt många chanser, men nu är det fan nog! Nu sitter jag i mitt föredetta rum, packar ner allt, så ska mamma komma o hämta grejerna någon gång snart. När jag packade ner allting så hittade jag en bild på min farfar, personen som har betett sig jävligt illa mot min pappa, ungefär så som han beter sig mot mig nu.

Detta är bara ett bevis för min teori om att antingen blir man precis som sina föräldrar eller så har man sett tillräckligt mycket och vet att så ska man fan inte bete sig. Min pappa har blivit precis som sin, och det har jag gjort mycket klart för honom, det svider, men det gör fan ingen skillnad, antar att han förnekar det, precis som han gör med alla sina andra problem.

Jag fattar det bara inte,  nu när jag har upplevt allt detta känner jag bara att jag ALDRIG ska bete mig så mot mina barn, det är kanske lätt att såga så nu, men ändå, varför i hela helvetet skulle man vilja utsätta någon för något sånt här om man själv vet hur det känns? jag hoppas verkligen att jag är den typen som blir helt tvärtom.

det har gått så långt att jag inte ens längre blir ledsen när han beter sig som en idiot, jag blir jävligt förbannad bara. Jag vräker ur mig det som jag vet sårar honom mest, men jag har fanimig all rätt att hämnas, så som han har förnedrat mig!

BLOD KAN BLI TUNNARE ÄR VATTEN