jag har ett enormt hat mot fötter, kommer någon nära mig med sina fötter får jag rysningar över hela kroppen, jag verkligen hatar fötter. Det spelar ingen roll om det är någon som verkligen sköter sina fötter, jag hatar dem, det är den fulaste jävla delen på människokroppen. Inte ens min lillasyster får ha sina fötter i närheten av mig. MEN, för ca ett år sen föll jag stenhårt för en kille, jag älskade honom av hela mitt hjärta, och jag vet att jag hade berättat för honom att jag hatade fötter, när vi träffades en gång la han upp fötterna i mitt knä, jag kollade på dem lite, och han såg att jag gjorde det och kom på att jag hade sagt att jag hatade fötter och tog därför ner dem illa kvickt. Men grejen var att jag älskade honom så mycket att jag inte brydde mig det minsta, så jag plockade upp hans fötter och la dem i mitt knä igen, jag var så kär att jag älskade alla delar med honom.

Nu menar jag inte att jag inte älskar min syster, men den kärleken som jag hyste till honom var något så speciellt, han fick mig att ändra min person, så därför idag, har jag honom som ett sorts ideal, inte att jag letar efter en kille som är som honom, utan när jag känner ett intresse för någon tänker jag: "skulle jag kunna ha hans fötter i mitt knä?", de flesta gånger har mitt svar blivit nej, det är jävligt tragiskt. Jag har börjat fundera på om jag kommer kunna älska en människa så som jag älskade honom eller om han har krossat mig och gjort mig rädd. Jag vet att det inte är någon idé att vara rädd, för riskerar jag inget kommer jag ju inte vinna något, men det är inte så jävla lätt att bli av med en rädsla, speciellt när man vet hur jävla sårad man blev förra gången.

Jag kan sitta och önska dagarna i ända att det skulle ha funkat mellan oss, men det gjorde det inte, och det kommer inte komma en dag som det kommer att funka mellan oss, men faller man hårt så faller man hårt. Jag är över honom, men han har satt djupa märken på mig, dessa märken är mestadels positiva, han har lärt mig saker om mig själv som jag aldrig annars hade upptäckt. "ja, han kunde vara så briljant" . men det blir tamigfan aldrig precis som man vill ha det, kanske dags att acceptera det som en del av livet....

okej, detta började som ett inlägg om fötter, men slutade som en kärleksförklaring till min största kärlek, förklaring till detta: jag har mens!

häromdagen kom jag o tänka på hur snabbt folk egentligen kan ändras, okej, det är klart att det är bra att man kan ändras, men det beror ju på omständigheterna. Förändras du för att du bättre ska anpassa dig in på en annan person är det fel, för att denna människan är ju med dig för att du är den du är, inte för den du försöker vara. Man orkar inte heller hålla uppe denna fasad länge, vad händer då när du släpper den fasaden, då är du inte längre den person som man trodde att du var.

Jag är trött på människor som försöker trycka på sin falska lycka på mig, jag vet hur jag ska bli lycklig, och även om en annan person blir lycklig av en sak betyder inte att jag behöver samma sak. Alla människor söker sin egna (tillfälliga?) lycka, men jag vill finna min lycka i mig själv innan jag finner en till exempel materiell lycka, för den kan försvinna lika lätt som den kom, men en innerlig lycka är svår att ta ifrån någon.

Att tro att jag inte är lycklig för att jag inte har det som ni tror att ni blir lyckliga av är bara fel, min självständighet är det jag är mest stolt över, att ni kanske inte klarar av att vara så självständiga ser jag bara som en svaghet! HA!

bye bitches

pratade med en kompis häromdagen om dominans. Både hon och jag kan vara väldigt dominanta mott människor som är svaga och inte sätter upp vissa gränser, vi sätter oss lätt över dem om de visar underläge, inte medvetet, vi båda märker det efteråt.

Men vi gillar inte att umgås med människor som visar underlägsenhet, vi klarar inte av det. Vi började prata om människor som inte riktigt vågar säga nej, utan istället kommer med lama ursäkter, för att inte "såra". Men vafan, vill du inte kan du la säga det. Varför ska man dra ursäkter? de blir så jävla lätt avslöjade och då har du själv satt dig i skiten och sårat mig mer än om du hade sagt att du inte kände för att träffa mig. Jag snackar inte om sex eller nåt sånt, utan om vänner och bekanta som inte kan säga sanningen fult ut. vill du inte så vill du inte, det är bara att acceptera, men börjar du dra ursäkter så kommer du snart ha förlorat denna vän, för du kan hur lätt som helst bli avslöjad och att känna den besvikelsen är inte en skön känsla.

Spela inte heller som att du så jävla gärna vill träffa denna människa och sen drar dessa ursäkter, för vill du så gärna göra det så kan det inte vara så svårt att se till att få det gjort eller hur? Vafan, om ni är vänner, hur jävla svårt kan det vara att säga sanningen? är det inte till vänner som det ska vara lättast att säga sanningen? Jag är så jävla trött på människor som inte kan säga som det är, som inte riktigt kan bestämma sig, vet du vad du vill så borde du också veta vad du inte vill, inte sant? Egoismen i denna världen är så jävla utbredd att det inte är sant, man tänker BARA på sig själv, okej, det är klart att man alltid ska sätta sig själv först, men det behöver inte betyda att du är en egoist, det kan vara jävligt bra för din självkänsla att stärka en annan persons självkänsla.

JAg erkänner att det kan vara jävligt svårt att säga "nej, jag vill inte", men det är jävligt mycket lättare än att förklara sig ur en situation där du sagt att du inte kan umgås med någon och denna person 10 min senare möter dig med en annan person på stan. tänk på det nästa gång du ger en lam ursäkt, det är fan inte värt det, inte för dig eller för den andra personen, du skadar en annan människa och förlorar en del av denna människas förtroende, vilket aldrig är skoj eftersom att det kanske inte går att bygga upp igen, eller så tar det jävligt lång tid. ÄR DET VERKLIGEN VÄRT DET???

har precis flyttat och är helt slut... men jag trivs! äntligen känner jag mig fri, jag kan göra vad jag vill, när fan jag vill!

Var på en fest i fredags, och man märkte att hela syftet med denna fest var att hitta en framtida partner, okej inte alla, men de flesta var där för att hitta något seriöst, inte jag, eftersom att det verkligen inte var min scen.

jag känner fan inte för att blogga. antar att inspirationen kommer någon dag snart..

håll till godo kamrater

I flera veckor har jag haft en klump i magen, i söndags var den enorm och jag kunda inte känna något annat, när jag stog på Gamla Ullevi visste jag inte vad jag skulle ta mig till, läktarna fylldes och jag kände mig mer och mer hemma.

Efter 6 minuter släppte det lite, GAIS ledde med 0-1. När ujs kvitterade satte sig klumpen uppe i halsen och jag ville gråta. Att vi skulle vinna med 1-5 var det väl ingen som trodde, och att det nu blev så är det fortfarande svårt att tro. Det var den lyckligaste dagen jag har haft på ett halvår. När jag sedan läste tidningarna dagen efter, blev jag lite förbannad eftersom att det aldrig står att GAIS kan göra något bra, det stog om hur uselt ujs var och hur urkass deras målvakt var, okej, det kan jag hålla med om, men enligt pressen kan GAIS aldrig vinna för att de är bra, utan det handlar alltid om tur eller om att det andra laget spelade dåligt.

Jag orkar inte bry mig om det, för jag är lycklig för att de vann, inte blev mitt humör direkt sämre när DSS igår förlorade mot Hif! jag får äntligen slänga tillbaka lite skit på dem, jag insåg att jag inte ska slänga för mycket skit på dem, eftersom att jag kan få äta upp det lika snabbt, men vafan, lite måste jag ju få hämnas, eller hur?

Det är så jävla gött att ställa sig i klacken, skrika tills rösten inte håller mer och bara känna hur ens inre aggressioner kommer ut! Hur pressen släpper och man går därifrån som en helt ny människa! Jag känner att detta kommer bli ett bra år för GAIS, som vanligt med GAIS kommer vi möta många motgångar, men vad hade GAIS varit om det inte vore för alla dessa motgångar? Det är inte för inte som det som det krävs en stark karaktär för att vara gaisare!

GAIS ON

läste på aftonbladet.se (jag vet, jävla skittidning!) att om man dricker tre koppar kaffe om dagen så minskar risken för demens, dessutom minskar risken för kvinnor att få demens om de dricker vin, alltså är risken för att jag blir dement extremt liten! HAHAHAH

man har alltid ett favoritställe som man går till eller hur? man vet vad som händer där, man vet vilka som brukar vara där, de vet vem du är, man känner sig trygg, man vet att det kommer vara roligt för man vet hur man ska göra det roligt.

Klart att man ska ha ett ställe som man tycker är riktigt bra, jag har ett ställe i Göteborg som jag alltid kommer till i slutet av kvällen, oavsett om jag o mina kompisar har planerat något annat så är det alltid någon som efter ett tag vräker ur sig idén om att vi ska gå dit, och jag blir alltid lättad för jag verkligen saknar stället, det gör mig alltid glad oavsett hur kvällen har börjat, det kan rädda en hel helg! Men det är så lätt att man fastnar i mönstret, okej, det är skoj när folk vet vem du är, men samtidigt blir det samma människor du träffar, ibland snackar man med någon ny, men det blir aldrig för en längre stund.

Jag o min kompis snackar ofta om att vi ska hitta ett nytt ställe, men ingenting är lika bra som vårt älsklingsställe, vi blir aldrig nöjda med något annat, vi är så himla bekväma med att vi vet var vi kommer sluta. vi kommer aldrig ta oss ur det mönstret, det kan räcka med att vi sitter hemma hos någon i en annan stad och dricker lite öl, o vi kollar på varandra och vi båda vet exakt att vi vill in till världens bästa ställe, vi båda tittar på klockorna och inser att sista tåget har gått och vi kommer bli kvar här, bli lite fulla och bara längta till nästa helg då vi kommer få gå dit, eller kanske nästa dag, det är stället som man kan gå till varje dag utan att känna sig dömd för att man dricker lite på en måndag. jag älskar det! finns inget ställe som kan få mig att känna mig bättre, det är gött folk som man kna snacka om vad som helst med, och de vet vem jag är, då trivs jag!

tack och hej

jag har nyss gått igenom den sista episoden med min så kallade pappa, vi två funkar verkligen inte ihop, jag har aldrig tyckt om människor som bråkar med sina föräldrar och skriker förnedrande grejer till dem, men det går bara inte att undvika i dessa situationer, det finns ingen människa som har sårat mig så mycket som han har gjort, jag har gett honom jävligt många chanser, men nu är det fan nog! Nu sitter jag i mitt föredetta rum, packar ner allt, så ska mamma komma o hämta grejerna någon gång snart. När jag packade ner allting så hittade jag en bild på min farfar, personen som har betett sig jävligt illa mot min pappa, ungefär så som han beter sig mot mig nu.

Detta är bara ett bevis för min teori om att antingen blir man precis som sina föräldrar eller så har man sett tillräckligt mycket och vet att så ska man fan inte bete sig. Min pappa har blivit precis som sin, och det har jag gjort mycket klart för honom, det svider, men det gör fan ingen skillnad, antar att han förnekar det, precis som han gör med alla sina andra problem.

Jag fattar det bara inte,  nu när jag har upplevt allt detta känner jag bara att jag ALDRIG ska bete mig så mot mina barn, det är kanske lätt att såga så nu, men ändå, varför i hela helvetet skulle man vilja utsätta någon för något sånt här om man själv vet hur det känns? jag hoppas verkligen att jag är den typen som blir helt tvärtom.

det har gått så långt att jag inte ens längre blir ledsen när han beter sig som en idiot, jag blir jävligt förbannad bara. Jag vräker ur mig det som jag vet sårar honom mest, men jag har fanimig all rätt att hämnas, så som han har förnedrat mig!

BLOD KAN BLI TUNNARE ÄR VATTEN