Varför ska folk alltid göra så stor sak av allting som händer? varför skapar folk sitt eget drama? räcker det inte med det som redan händer? man sätter bara sig själv i problem som egentligen inte finns, folk fattar inte vad ett riktigt problem är och gör en liten grej så stor att det blir världens jävla problem. jag är trött på det, seriöst, var glad de under de perioder som du inte har något drama omkring dig, för dagen efter kanske ett stort okontrollerbart problem dyker upp, då kommer du ångra att du inte tog till vara på den lugna perioden du hade fått. gör det inte komplicerat för dig själv, livet är redan komplicerat som det är, inte sant?

 låt livet gå, saker som sker sker, hantera problemet som det kommer, när det kommer... skapa inte problemen själv!

Satt o pratade med en mycket intressant människa, vi kom in på ämnet existensiella frågor, och han sa en väldigt intressant grej som verkligen fick mig att tänka: "Vad är meningen med livet? den frågan hade vi inte ens ställt oss om vi hade ett evigt liv, det är den där eländiga döden som ställer till allting" och det är ju sant, eller hur?

Om vi inte hade vetat att vi på något sätt skulle försvinna från jordelivet hade vi inte funderat på att vi måste ha en mening med livet. Det är en fråga man aldirg kommer sluta fråga sig själv: vad är meningen med livet , många skulle svara: fortplantning, men de som inte kan få barn då, de som föddes med biologiska fel som gör att de kan fortplanta sig, fyller inte de något syfte för världen då? Alla människor är satta på denna jord för ett syfte, det är bara att komma på varför man är här som är det jobbiga. Jag känner inte att mitt liv blir meningslöst bara för att jag inte vet vad meningen med livet är, har la inseett att det bara är jag själv som kan komma på vad meningen med mitt liv är, och för att göra det tror jag att jag behöver utvecklas, inte hämmas av att ajg tror att min mening med livet är blablabla och endast följa detta.... så varför kommer döden och ställer till det hela, kunde vi inte levt ett liv utan denna krångliga existensiella fråga?

jag är helt rotlös just nu, vet inte vad jag vill,  vet inte vad jag har gjort, vet inte vad jag ska göra, vet inte var jag bor...AAAAAAAAAAAH, det gnager mer och mer på mig... jag kan ärligt erkänna att mycket mer klarar jag inte innan ännu ett bryt. Jag behöver bestämma mig för saker, vad jag vill göra, vad mina mål är och främst av allt: Vem vill jag vara? den eviga frågan, i alla fall för mig, vem vill jag vara, och hur ska jag gå till väga för att vara denna människa. Kom ihåg för några år sen när man trodde att man var vuxen och hade hittat sig själv, BULLSHIT, jag känner först nu, när jag e 20, att jag börjar hitta mig själv, men är inte ens halvvägs dit, har fått knuffar av många i min omgivning för att komma dit jag är idag, men resten är upp till mig själv. jag måste bara bestämma mig, och bryta mig fri från allt som pressar mig, sen kan jag välja mina egna små vägar... de som jag så länge letat efter.. bara jag får göra det på MITT sätt( vilket det nu än är)

en fråga som kan få mig riktigt på snedden är frågan om missbruk... handlar inte bara om droger, alla människor går omkring o bär på onödiga beroenden, utan att kanske inte ens veta om dem.

I alla fall, i fredags mötte jag en kille som berättade halva sin livshistoria för mig... han berättade att han i stunden som han pratade med mig var hög på kokain, vilket för det första gjorde mig jävligt förbannad, och jag är inte den som håller käften när det gäller såna här grejer, jag säger rätt ut vad jag tänker och tycker, vilket kanske i alla stunder inte är så populära. När han senare berättade att han även hade en liten dotter tyckte inte jag att han förtjänade mer än en smäll på käften, vilket han även fick. Kanske inte var så populärt, chockade nog killen lite, men jag kände att han behövde det, tror inte att det hjälpte så himla mkt, men jag sa och uttryckte i alla fall vad jag tyckte, mer kunde jag inte göra.

Han gick efter ett tag, han sa att han tyckte att jag var för grov i käften, jag tror mest att det handlade om att jag var för ärlig för hans smak, inte det han ville höra... bryr mig inte, för han förtjänade det, det minsta jag önskar är att han fick sig en tankeställare.

menmen, den enda personens liv som jag kan ändra är mitt, och detta börjar nu! jag har lekt med ödet alldeles för länge, riskerar för mycket med den livsstil jag har just nu, det är inte värt det! blir rädd för mig själv ibland, men nu har jag äntligen kommit till en ordentlig insikt! STÄLL NER GLASET!

Har fått tillbaka lusten att läsa, inatt läste jag ut boken Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda, runt ut sagt ett fucking mästerverk! tipsar er verkligen att läsa den!!

kollade när Obama avlade sin presidented tidigare idag, helt underbart! hoppas att alla saker som han vill ändra är möjliga att ändra bara! jag rös när han stog där och höll sitt tal! ett bevis på att ingenting är omöjligt! helt jävla underbart! ÄNTLIGEN! hoppas bara att han skyddas noga, han riskerar verkligen sitt liv för denn uppgift som han fått! blir lite skrämd när han jämförs med Martin Luther King och Kennedy, hoppas att han inte får samma öde till mötes som dem! BE THE CHANGE YOU WANT TO SEE IN THE WORLD!

alla kan göra sitt egna mästerverk, gäller bara att man kommer vad man vill göra och vad för sorts mästerverk man vill göra!

Lästen en artikel på aftonbladet.se imorse om första kärleken, den med all passion och ungdomskänslorna. I artikeln stog det att man inte kommer få ett lyckligt förhållande om man inte kommer över sin första kärlek. Grejen är ju den att den första kärleken alltid kommer vara något speciellt som man aldrig vill glömma, men man kanske borde sluta jämföra sina relationer idag med hur de var första gången? Klart att första kärleken ska vara ett fint minne, men jag tror tyvärr att den sortens naiva känslor kan komma tillbaka, när man faller helt och hållet och bara låter sig kastas med överallt, allt för kärleken. I äldre ålder handlar det självklart fortfarande om att falla helt och hållet, men man ser mer rationellt på saker, det handlar inte om att bara hitta vilken partner som helst, den måste passa in i ens nuvarande liv, måste funka med vänner, familj, acceptera drömmar och mål osv. Man hade inte lika mycket att ta hänsyn till i ungdomsåren, man kunde kastas med överallt utan några som helst bekymmer. Nu ska man grubbla, göra plus/minuslistor, ta pauser, analysera, tänka efter, diskutera med vänner osv, valen gör man aldrig helt opåverkat.

skulle gärna vilja göra som får några år sen, bara slänga mig in i ett förhållande där fjärilarna var överallt, man svävade på dessa rosa moln... men jag har insett att så kommer det aldrig bli igen... vi har för mkt att grubbla på, för mycket som måste passa in, för många som måste acceptera osv..

eller är det kanske bara jag?

varför hänger man kvar i en relation som är självdestruktivt? inte heller nu handlar det bara om en partner, men det är kanske det de flesta kan relatera till. Jag har inlett 2009 med att sätta mig själv i första rummet och ta mig ur relationer som gör att jag mår dåligt. Tyvärr är den relation som skadar mig mest extremt svår att ta sig ur eftersom att det handlar om blodsband. Jag kan inte ta mig ur helt... han kommer ju alltid vara min pappa och jag kommer aldrig sluta ha kontakt med honom, men jag kan välja i vilken grad,,, jag har tagit ett steg tillbaka för att skydda mig själv och har insett att jag var tvungen att göra det, hade jag inte gjort det hade jag gått sönder. Grejen är att man inte behöver ha självdestruktiva relationer, man kan välja vilken sorts relation man kan ha till människor, man har ju alltid en människa i sin omgivning för att de ska fylla en funktion, man behöver inte dela med sig om sitt privatliv till varje människa man känner, välj ut de som förtjänar det och som du vet att du kan lita på.

vi alla har antagligen någon gång på något sätt varit i en destruktiv relation, kanske var den inte destruktiv från början, men till slut kom det inget bra ur den. man måste alltid tänka efter varför relationen är destruktiv, det är ju alltid två parter i en relation, alltid två synsätt på problem och hur de ska lösas. När något irriterar mig hos en annan människa säger jag det direkt, kan uppstå tjafs, men då vet jag i alla fall att jag har sagt vad jag tycker, jag kan ju inte gå omkring o vara arg på en person utan att den vet varför.. det är det minsta man kan göra.. fixar inte personen problemen den har kanske man ska tänka över vilken sorts relation man vill ha till människan.. är det värt att släppa in den på livet eller kommer man bara bli sårad, har lärt mig att vissa människor måste man hålla en viss distans till.

Relationer som förstör dig är aldrig bra, nu menar jag inte att man måste avsluta alla dessa relationer, de går att förändra.. man kan bestämma hur mycket inflytande människan ska ha i ditt liv.

HAUDI

behöver vi alla en sorts räddare? behöver kanske inte alltid vara en partner, det kan vara en vän, kanske till och med ett djur. Man har ju oftast en partner för ett skäl, sorgligt nog kanske, man letar efter någon som kanske kan hjälpa en bära en tyngd, för att man tror att man inte klarar det själv. Fick ett fint sms av min bästa vän häromdagen en mening var "jag finns alltid vid din sida även om den här kampen är din att klara, men kom ihåg att jag finns där att luta dig mot"

jag tror det var det bästa hon kunde skriva till mig, jag vill inte att någon ska ta över mina tyngder, speciellt inte de som tär på mig just nu, de tillhör mig, och jag ska lära mig något utav dem.

 För några månader sen var jag verkligen ute efter att hitta en man att luta mig mot, men allteftersom att sorgen har staplats upp på mig har jag insett att nu är inte en bra tidpunkt att dra in någon mer i mitt liv och mina problem. Jag kan just nu inte hantera mer än det jag har. det räcker gott och väl.  Sen tycker jag att man ska gå in i ett förhållande med rätt grunder, hade jag skaffat mig en pojkvän för några månader sen så hade det bara varit ur skälet att ha någon att luta mig mot, men när jag tänker efter har jag många månniskor i min omgivning redan som jag kan luta mig mot, och som jag hellre lutar mig mot eftersom att jag vet att de kommer stanna med mig genom vått och torrt. leta inte efter en kille för att du vill ha bekräftelse eller för att du behöver något tilfälligt att kuta dig mot, om du tänker efter har du säkert massor av människor omkring dig som kan ge dig bekräftelse och stöd!