förlåt för världens sämsta uppdatering, men antar att inte många följer bloggen längre...

Har börjat tänka på döden mycket senaste tiden, inte för att jag är gammal och den närmar sig på ett naturligt sätt, har bara insett att döden inte är förutsägbar och inte heller alltid naturlig.

Det är inte det att jag är rädd för min egen död, (menar dock inte att jag inte har respekt för den) jag är rädd för död inom min närhet. Bara att tänka på att någon i min närhet dör delar mitt hjärta. Om det gör så ont att bara tänka på det vill jag inte ens försöka föreställa mig hur det är om det händer. Min mormors bästa kompis dog i veckan(vila i frid) kan tänka mig att när man kommer upp i ålder (if i do) och personer i ens närhet trillar av pinn titt som tätt att man sakta men säkert börjar vänta in sin egna dag. Jag själv tänker på döden, som är 50 år yngre än min mormor, tänk då hur hon tänker. Jag vill inte fråga henne, för det skulle göra ont i mig, även om jag insett att jag själv inte är odödlig behöver inte betyda att jag VILL inse att andra också är dödliga.

Någon tillit till religion kanske skulle hjälpa? Men det gör väl lika ont även om man tror att man kommer träffas igen? det blir väl inte enklare för det? Eller blir det? Man kanske blir lika sorgsen ett tag, men ser samtidigt ett ljus i att man kommer träffas igen. Det kanske blir lättare än att tro att man aldrig får se personen igen. Men ska man ta till sig en religion bara för att sorgen blir lättare? Det är väl inte bara pga genvägar man tror?jag tror inte att det handlar om att man VILL tro, det ska komma naturligt, vad skulle man göra utan tron?

nog om det

HEJ