tycker att ni e lite dåliga på att kommentera, säg vad ni tycker, kritisera mig, vad som helst, lite respons är aldrig fel!

olycklig kärlek, finns det något värre? alla har la någon gång varit olyckligt kär, det kan handla om att personen i fråga inte har samma känslor tillbaka, om att man enligt sociala normer inte "kan" vara tillsammans med denna person, det kan handla om att människor i ens närhet inte accepterar personen... men när det handlar om att inte bli accepterad av sociala normer och nära och kära, hur mkt kan man gå emot detta? vågar man verkligen gå emot de man älskar, som kanske inte accepterar partnen på grund av saker som de vet om partnern? Samtidigt vet de inte alls lika mkt som den som är i ett förhållande med personen, men samtidigt har ju kärleken en förblindande förmåga.

min stora fråga är bara om kärlek någon gång kan vara lycklig rakt igenom? vad är egentligen lycklig kärlek? för automatiskt kommer kärlek med oro (för att såra eller bli sårad), grubbleri, tveksamhet, svartsjuka i vissa fall, men är detta bara grejer som följer med eller är det saker som gör att man inte upplever lycklig kärlek? man kanske inte känner dessa saker när man väl är lyckligt kär? jag vet att det ofta är vi människor som själva ställer till det, men hur lätt är det att gå in i ett förhållande och ge sitt hjärta till någon utan att känna oro över att få tillbaka ett krossat hjärta? man sätter ganska mycket på spel när man väl vågar lämna över hjärtat. Jag har på senare tid ändå lärt mig att att stänga in sig inte heller är något bra, för man måste ju satsa om man ska kunna vinna, inte sant? visst, det finns vissa människor som känner att det är värt att försöka öppna upp denna människa, men sen finns det vissa som inte ens bryr sig om det och låter det vara, grejen är ju den att idag är det inte lätt att öppna upp sig, det är inte lätt att hitta människor man kan lita på, men man får alltid någon sorts känsla av att denna person kan jag lita på, vad är då grejen? är det inte värt att sätta lite på spel? okej, det kanske går åt helvete, men du vet i alla fall att du har försökt! att gå ut ur en strid vetandes att man inte ens har försökt är ett större nederlag än att gå sårad ur striden men ändå försökt, enligt min åsikt. det gäller att lära sig vilka man kan lita på och vilka man ska hålla på ett visst avstånd, alla människor ska man inte lita på, det gäller bara att se kritiskt men följa sin magkänsla! för att uppnå "lycklig" kärlek kanske är värt ett nederlag eller två? vad säger ni?