jag är tjejen som alltid har sett mig själv som att jag klarar mig fint utan män, och det gör jag, men ibland saknar man den där närheten som man bara kan få av en kille, klart att mina vänner kan ge mig trygghet och sällskap, men det där lilla extra saknas, nu tänker jag inte enbart på sexet(till stor del iofs;)) utan också de där smågrejerna som man bara delar med en partner.. jag har kommit till en punkt i livet där jag verkligen saknar dessa småsakerna, det är inte det att jag inte klarar mig utan en kille, utan att jag bara vill ha ngn att dela mitt liv med... men hur långt kan man gå i letandet utan man blir klassad som desperat?

nu menar inte jag att jag går omkring o letar, tvärtom, jag tar saker som de kommer.. men för ett tag sen skulle jag inte ens lägga märke till vissa killar som jag dejtat senaste perioden, är det desperat att gå efter killar som egentligen är helt fel, och som man egentligen inte känner någon direkt attraktion till? har intalat mig själv att det bara handlar om att jag inte ska dömma människor så snabbt, utan ge dem fler chanser, men jag menar, klickar det inte på första dejten, kommer det någonsin klicka? varför tvinga fram en klick? ska inte den finnas från första början? är det inte nyfikenheten som gör att man faktiskt går på en dejt? det jag har kommit fram till nu är att jag alltid ska tänka efter innan jag går på en dejt, varför spendera massa onödig tid på någon som jag vet att jag inte kommer falla för, varför spendera någon annans tid? lika bra att vara ärlig från början! ett förhållande är inte längre bara något man går in i (inte för mig iaf), därför måste man veta att en partner kommer inte bara glida in i ditt liv hursomhelst, ett seriöst förhållande är något man måste kämpa för och för att det ska vara värt den här kampen måste man ta reda på om det verkligen är något att satsa på.. om det ändå vore lika lätt som det var på mellanstadiet..