jag har ett enormt hat mot fötter, kommer någon nära mig med sina fötter får jag rysningar över hela kroppen, jag verkligen hatar fötter. Det spelar ingen roll om det är någon som verkligen sköter sina fötter, jag hatar dem, det är den fulaste jävla delen på människokroppen. Inte ens min lillasyster får ha sina fötter i närheten av mig. MEN, för ca ett år sen föll jag stenhårt för en kille, jag älskade honom av hela mitt hjärta, och jag vet att jag hade berättat för honom att jag hatade fötter, när vi träffades en gång la han upp fötterna i mitt knä, jag kollade på dem lite, och han såg att jag gjorde det och kom på att jag hade sagt att jag hatade fötter och tog därför ner dem illa kvickt. Men grejen var att jag älskade honom så mycket att jag inte brydde mig det minsta, så jag plockade upp hans fötter och la dem i mitt knä igen, jag var så kär att jag älskade alla delar med honom.

Nu menar jag inte att jag inte älskar min syster, men den kärleken som jag hyste till honom var något så speciellt, han fick mig att ändra min person, så därför idag, har jag honom som ett sorts ideal, inte att jag letar efter en kille som är som honom, utan när jag känner ett intresse för någon tänker jag: "skulle jag kunna ha hans fötter i mitt knä?", de flesta gånger har mitt svar blivit nej, det är jävligt tragiskt. Jag har börjat fundera på om jag kommer kunna älska en människa så som jag älskade honom eller om han har krossat mig och gjort mig rädd. Jag vet att det inte är någon idé att vara rädd, för riskerar jag inget kommer jag ju inte vinna något, men det är inte så jävla lätt att bli av med en rädsla, speciellt när man vet hur jävla sårad man blev förra gången.

Jag kan sitta och önska dagarna i ända att det skulle ha funkat mellan oss, men det gjorde det inte, och det kommer inte komma en dag som det kommer att funka mellan oss, men faller man hårt så faller man hårt. Jag är över honom, men han har satt djupa märken på mig, dessa märken är mestadels positiva, han har lärt mig saker om mig själv som jag aldrig annars hade upptäckt. "ja, han kunde vara så briljant" . men det blir tamigfan aldrig precis som man vill ha det, kanske dags att acceptera det som en del av livet....

okej, detta började som ett inlägg om fötter, men slutade som en kärleksförklaring till min största kärlek, förklaring till detta: jag har mens!