I flera veckor har jag haft en klump i magen, i söndags var den enorm och jag kunda inte känna något annat, när jag stog på Gamla Ullevi visste jag inte vad jag skulle ta mig till, läktarna fylldes och jag kände mig mer och mer hemma.

Efter 6 minuter släppte det lite, GAIS ledde med 0-1. När ujs kvitterade satte sig klumpen uppe i halsen och jag ville gråta. Att vi skulle vinna med 1-5 var det väl ingen som trodde, och att det nu blev så är det fortfarande svårt att tro. Det var den lyckligaste dagen jag har haft på ett halvår. När jag sedan läste tidningarna dagen efter, blev jag lite förbannad eftersom att det aldrig står att GAIS kan göra något bra, det stog om hur uselt ujs var och hur urkass deras målvakt var, okej, det kan jag hålla med om, men enligt pressen kan GAIS aldrig vinna för att de är bra, utan det handlar alltid om tur eller om att det andra laget spelade dåligt.

Jag orkar inte bry mig om det, för jag är lycklig för att de vann, inte blev mitt humör direkt sämre när DSS igår förlorade mot Hif! jag får äntligen slänga tillbaka lite skit på dem, jag insåg att jag inte ska slänga för mycket skit på dem, eftersom att jag kan få äta upp det lika snabbt, men vafan, lite måste jag ju få hämnas, eller hur?

Det är så jävla gött att ställa sig i klacken, skrika tills rösten inte håller mer och bara känna hur ens inre aggressioner kommer ut! Hur pressen släpper och man går därifrån som en helt ny människa! Jag känner att detta kommer bli ett bra år för GAIS, som vanligt med GAIS kommer vi möta många motgångar, men vad hade GAIS varit om det inte vore för alla dessa motgångar? Det är inte för inte som det som det krävs en stark karaktär för att vara gaisare!

GAIS ON