Har så extremt många tankar just nu, men har inte riktigt hittat rätt sätt at formulera alla tankar på. Får ta och samla mig någon dag, kanske imorgon när jag bar aska tvätta o städa hela dagen, brukar vara bra för att kunna tänka lite.

I alla fall, möter ju som sagt många nya personer nu, och jag får insikt om hur lycklig jag egentligen är, samtidigt som jag lider med några när de berättar sina historier. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det är jävligt skönt att jag inte sitter i den deppiga sitsen som de sitter i, kanske är det för att jag inte kommit dem tillräckligt nära för att jag ska känna att jag hellre hade velat bära deras smärta, som jag vill med alla som är riktigt nära mig.

Det sorgliga är inte att man inte kan bära alla andras problem, och en riktig vän inte skulle vilja skjuta över alla sina bördor på någon som man bryr sig riktigt mycket om. Det enda man kan göra är att visa att man finns där och ställa upp, som jag sagt så många gånger förr: DEt är inte orden som visar vem du är, det är handlingarna!!! Det räcker inte att säga att man vill ställa upp och ta över bördorna, utan visa att man VERKLIGEN försöker!

äh, jag vet inte vad jag pratar om...